Vi - den finaste blomman på jorden!

Nu jädrar är vi på gång! Jag och Sam har funnit varandra på planen i agility, vi förstår varandra och jobbar tillsammans som ett team. Jag är världens gladaste matte! Jag har gått en grundkurs i agility för Emmeli Orrefjord på Motala brukshundklubb och som ni redan vet förändrade det allt för mig och Sam. Min långsamma, gräsnosande hund som bara ville jobba under vissa promisser (när jag kunde hålla mig lugn) jobbar nu på superbra även när det ibland kan bli stressigt för oss. Jag ska ta ett exempel:

Sam har alltid tyckt att närhet och gulligull inte har varit något för honom, han vill inte att man ska ta på honom eller fånga honom utan då hoppade han bara undan och ville inte bli fångad - det är sån han är, det beror inte på att han vill göra som han vill eller att han på något sätt vill styra och ställa över mig utan han är sån i sin personlighet och jag har heller aldrig tyckt att det tidigare var ett problem - förrens jag började med agility.


Imånga situationer var jag tvungen att fånga honom och "hetsa" igång honom vilket gjorde honom långsam och hans attityd var inte bra - till slut tappade även jag motivationen, jag ville inte längre se oss tillsammans i denna situation där Sam verkligen visade att han inte tyckte om det! Jag jobbade på att kunna hålla i honom och puscha på honom till att öka sin aktivitetsnivå men det blev inte bättre! Sam tyckte nog att jag gått över gränsen som tvingade in honom i en sådan situation och jag måste hålla med. VARFÖR TRÄNAR VI VÅRA HUNDAR EFTER VAD ANDRA TYCKER OCH VAD ANDRA SÄGER TILL OSS ATT VÅRAN HUND SKA KLARA? Varför utsätter vi våra hundar för saker som vi inte har tränat på och som vi vet kan vara jobbigt för dem? Jag vet att Sam inte gillar närhet och framförallt inte närhet som handlar om tvång och press.....därför fick vi inga bra resultat i vår agilityträning...jag som matte stod inte upp för min hund, jag som matte tränade inte hemma på att han skulle acceptera det heller...snacka om att jobba för att misslyckas! Jag tränade inte hemma men krävde i agilitysituationen att han skulle klara det - hur blev resultatet och hur gick det för oss? Ja, det kan vi ju alla lista ut....


Nu efter denna kurs jag gått så har Sam (och jag) blommat ut till den finaste blomma på jorden <3 Om jag hade filmat oss för ett halvår och visat upp en film idag så tror jag att ni alla hade tappat hakan....min hund han kan! Min hund har en otrolig attityd till agilityn nu! Min hund - den bästa i världen! Men vad har vi gjort för at uppnå denna förändring då? Vad har jag ändrat och vad kan jag hänvisa till? Jo, jag har några ideér som jag vågar lyfta fram:

* Instruktören - som tog våra "problem" på allvar och byggde upp oss som ett team
* Träningskompisarna - som hjälpt mig att slappna av och tro på oss
* Psykologi - att träna sig i mental styrka och slappna av i kravfyllda situationer
* Att våga utvecklas som människa & att våga tro på sig själv
* Att se resultat i träningen även om det inte alltid går som man vill
* Ha roligt!!
* Jag gör detta för min hund och våran relation - inte för att bli bäst (även om vi kanske kommer dit en dag :P men det är inte mitt nuvarande mål)
* Att inse att det inte gör något att misslyckas! Misslyckas vi inte i träningen så betyder ju det att vi inte utvecklas för hur ska man kunna utvecklas om man inte gör fel ibland?


Förra veckan åkte vi ett gäng och tränade agility ihop och här fick jag verligen svar på att Sam har kommit över en viss del utav sitt känsloläge i närhetsrelaerad träning. Jag skulle träna en kort sekvens där han skulle hoppa 2 hinder och sen ta en tunnel, jag har jobbat mycket på att han ska "gå igång" när jag håller honom i nackskinnet (att han ska öka i intensitet och koppla ihop de med full fart & belöning, jag tog honom aldrig i nackskinnet för att fya utan jag har bara jobbat på att han ska gå igång på det och har tränat så att han får belöning medans jag håller honom i nackskinnet - positiv träning och inget krav. Sålänge han står där och vill så får han belöning samtidigt som jag håller honom i nackskinnet). Denna träning har funkat superbra! Visst kan han även idag hoppa undan om jag försöker fånga honom när jag ska starta en övning men då lägger jag ingen energi på det utan släpper iväg honom så han får hoppa - det har gjort att jag kan ta i honom och att han kan påverka sin situation!
Nu till det som hände: Jag skulle börja övningen och ville få upp honom lite i intensitet och valde att ta honom i nackskinnet - i vanliga fall har man hunden riktad emot de hindret man ska ta men denna gång var han vänd emot mig och jag tar i nackskinnet, det resulterade i att Sam skrek till (jag släppte ju givetvis och jag höll inte hårt)för ett halvår sedan hade han inte jobbat vidare - han hade gått iväg och börjat med något annat och inte velat jobba med mig överhuvudtaget men till min förvåning startade han direkt och genomförde övningen med mycket bra engagemang! Min lilla plutt hade inte lagt på sig något utav den tidigare händelsen utan kunde jobba på superbra hela träningspasset! Jag blev så glad :) Han litar på mig och han vet att jag inte kommer att ställa för höga krav och förvänta mig mer än vad han klarar av - min Sam börjar lita på mig, min Sam kommer att bli precis så bra som jag låter honom bli! När man tränar hund måste man kunna se på sig själv med objektiva ögon, man måste kunna inse att man ibland misslyckas, att man ibland kommer att göra fel men att det inte gör något! Om man kan inse när man gör fel och istället jobba på ett annat sätt och om man tränar på ett visst sätt men inte får några genombrott så måste man rannsaka sig själv - vad är det som inte funkar? Har det med träningsmetoderna att göra? Hur mycket spelar min närvoro och träningsmetod in? Vad har jag för hund och vad är det som händer när vi inte kommer framåt i träningen? Väldigt ofta skyller vi på hunden när det igentligen är oss sjäva vi borde skylla på!


Kanske är det för er som det var med oss: att träningsmetoden inte funkade, att jag var stressad och hade för mycket krav på mig som utlöste irritation och besvikelse? Om ni befinner er i samma situation - stanna upp, rannsaka er själva - vad är det som gör att ni inte kommer framåt i er träning?


NU ÄR VI ETT VI ISTÄLLET FÖR ETT JAG!
Vi har fått blodad tand och kommer i framtiden att fortsätta att jobba ihop och ha roligt när vi utsätts för utmaningar!