Kamphundar i vårat samhälle - utstötta eller....

Nu vet jag att jag kommer att ta upp ett ämne som kanske kommer att skapa ramaskri och som är väldigt känsligt för oss med kamphundsraser men jag är villig att ta den chansen oavsett hur resultatet blir!
Jag tänker ta upp lite utav problematiken kring oss kamphundsägare.....
De flesta utav oss som äger kamphundsraser vill våra hundar väl och vill att de ska bli accepterade i vårt samhälle. Vi jobbar aktivt med våra hundar och vill sprida kunskap om dem som ras och individ. Tyvärr är det ofta så att vi enbart pratar om hur bra de är och hur orättvist behandlade vi blir - och visst stämmer det men hur påverkar vi samhället? Hur löser vi problemen kring dessa raser med den approchen?


Räcker det med att vi insisterar på att de är så snälla och att media skapar en fel bild utav våra raser? Finns det inte kamphundar som är farliga hundar? Precis som det finns andra raser som kan bli eller är farliga....(ett individ problem med hjälp av kunskapsbrist)
Vi tjatar gång på gång om att det är ett ägarproblem men spelar inte rasegenskaperna in i problematiken?
Är det inte så att vi tillsammans med samhället och media förstärker synen på kamphundarna?

Jag ska ta ett exempel: Jag hänger inte ut någon som person och känner ni er träffade utav det jag kommer att skriva vill jag inte att ni tar det personligt utan jag kan säga att jag har varit precis likadan!
Vill bara tillägga att jag själv äger en kamphundsras och är väl medveten om hur det är att leva ihop med en sådan ras både i en hundflock och i samhället.


Jag har vid flertalet tillfällen hamnat i grupper utav folk som äger kamphundsraser och de har alla varit mycket intresserade utav att träna sina hundar och viljat visa upp samhället att även våra hundar funkar i diverse olika situationer som hundar dagligen utsätts för i vårat samhälle, en stor eloge till er! Dock har jag reagerat på och nu börjat grubbla mer och mer över ett visst resonemang som kommit upp: Vi vet att folk kommer att gnälla och tycka och tänka om vi ska göra det med våra hundar....folk kommer ringa polisen och folk kommer att skrika åt oss. Ägare utav dessa raser oroar sig för och har redan innan bestämt sig för att omgivningen kommer att reagera och protestera så fort man gör något med en kamphundsras! Varför gör vi så? Varför har vi redan innan dömt ut samhället? Varför spär vi på problematiken kring våra raser?


Varför kan vi inte istället stolt gå ut och visa upp våra hundar oavsett vad vi ska göra? Varför kan vi inte respektera våra rasers svaga punkter och inte låta oss påverkas utav kommentarer och spydigheter? Varför kan vi inte stå upp för våra raser och bevisa motsatsen utan att redan på förväg bestämma oss för hur slutresultatet kommer att bli?

Jag tror att många utav oss är rädda för att "misslyckas" med sin muskelhund - att vi blir nervösa och måste börja hävda oss gentemot samhället. Vi gnäller på hur orättvist allt är och att många tycker illa om kamphundarna men är det verkligen sanningen?


Jag har bott i Mjölby i 10 år. 7 utav åren har jag haft kamphundsras i familjen och jag har bara vid 1 tillfälle råkat ut för en riktigt spydig människa....har jag då belägg för att börja huttra åt samhället? Jag vet att en kompis till mig som tidigare bott i Motala har haft desto större problem men människor och att det varierar i olika städer såklart. Men om vi ändrar attityd till samhället så kommer kanske också samhället att ändra attityd till oss, eller vad tror ni?

Självklart är jag väl införstående med att problematiken varierar i vårt avlånga land och att det säkerligen finns ställen där det är mycket jobbigare att ha kamphundsraser. Jag förstår att alla oseriösa hundägare ställer till det för oss men då skulle jag vilja vända på steken! Har inte alla vi seriösa hundägare ett stort ansvar att "bevisa" för samhället att ja, våra hundar kan ha problem men de är lika trevliga i olika sammanhang som andra raser? Borde vi kanske sprida mer kunskap om varför och vad som händer när det händer olyckor med inblandade kamphundsraser?



Istället för att grämma oss över hur vi blir bemötta borde vi sträcka på oss, ge oss ut och informera, visa upp oss och släppa på alla krav och fördomar som vi har på samhället - sluta tänka att det blir problem eller att folk tycker si eller så om våra hundar för så tror jag inte att det är i det stora hela(säkert i vissa områden), jag tror vi är nervösa för vad folk ska tro, tycka och tänka....det är inte samhället som ska forma våra hundar och våran hundträning.

Jag är en stolt kamphundsmäniska - och min hund är världens bästa <3 Jag ser min hunds begränsningar precis som jag ser min jack russells begränsningar, jag gör ingen skillnad på att den ena är en kamphundsras och det gör inte min omgivning heller...


Jag ursäktar om någon kände sin stött eller blev förbannad men jag tror faktiskt att vi muskelhundsägare måste börja ändra attityd och känslor. Jag vill också skicka ett stort tack till alla er därute som tar ert ansvar - informerar och brinner för dessa raser, tack till er!

KRAM FRÅN MIA, SAURON & SAM!

Vi - den finaste blomman på jorden!

Nu jädrar är vi på gång! Jag och Sam har funnit varandra på planen i agility, vi förstår varandra och jobbar tillsammans som ett team. Jag är världens gladaste matte! Jag har gått en grundkurs i agility för Emmeli Orrefjord på Motala brukshundklubb och som ni redan vet förändrade det allt för mig och Sam. Min långsamma, gräsnosande hund som bara ville jobba under vissa promisser (när jag kunde hålla mig lugn) jobbar nu på superbra även när det ibland kan bli stressigt för oss. Jag ska ta ett exempel:

Sam har alltid tyckt att närhet och gulligull inte har varit något för honom, han vill inte att man ska ta på honom eller fånga honom utan då hoppade han bara undan och ville inte bli fångad - det är sån han är, det beror inte på att han vill göra som han vill eller att han på något sätt vill styra och ställa över mig utan han är sån i sin personlighet och jag har heller aldrig tyckt att det tidigare var ett problem - förrens jag började med agility.


Imånga situationer var jag tvungen att fånga honom och "hetsa" igång honom vilket gjorde honom långsam och hans attityd var inte bra - till slut tappade även jag motivationen, jag ville inte längre se oss tillsammans i denna situation där Sam verkligen visade att han inte tyckte om det! Jag jobbade på att kunna hålla i honom och puscha på honom till att öka sin aktivitetsnivå men det blev inte bättre! Sam tyckte nog att jag gått över gränsen som tvingade in honom i en sådan situation och jag måste hålla med. VARFÖR TRÄNAR VI VÅRA HUNDAR EFTER VAD ANDRA TYCKER OCH VAD ANDRA SÄGER TILL OSS ATT VÅRAN HUND SKA KLARA? Varför utsätter vi våra hundar för saker som vi inte har tränat på och som vi vet kan vara jobbigt för dem? Jag vet att Sam inte gillar närhet och framförallt inte närhet som handlar om tvång och press.....därför fick vi inga bra resultat i vår agilityträning...jag som matte stod inte upp för min hund, jag som matte tränade inte hemma på att han skulle acceptera det heller...snacka om att jobba för att misslyckas! Jag tränade inte hemma men krävde i agilitysituationen att han skulle klara det - hur blev resultatet och hur gick det för oss? Ja, det kan vi ju alla lista ut....


Nu efter denna kurs jag gått så har Sam (och jag) blommat ut till den finaste blomma på jorden <3 Om jag hade filmat oss för ett halvår och visat upp en film idag så tror jag att ni alla hade tappat hakan....min hund han kan! Min hund har en otrolig attityd till agilityn nu! Min hund - den bästa i världen! Men vad har vi gjort för at uppnå denna förändring då? Vad har jag ändrat och vad kan jag hänvisa till? Jo, jag har några ideér som jag vågar lyfta fram:

* Instruktören - som tog våra "problem" på allvar och byggde upp oss som ett team
* Träningskompisarna - som hjälpt mig att slappna av och tro på oss
* Psykologi - att träna sig i mental styrka och slappna av i kravfyllda situationer
* Att våga utvecklas som människa & att våga tro på sig själv
* Att se resultat i träningen även om det inte alltid går som man vill
* Ha roligt!!
* Jag gör detta för min hund och våran relation - inte för att bli bäst (även om vi kanske kommer dit en dag :P men det är inte mitt nuvarande mål)
* Att inse att det inte gör något att misslyckas! Misslyckas vi inte i träningen så betyder ju det att vi inte utvecklas för hur ska man kunna utvecklas om man inte gör fel ibland?


Förra veckan åkte vi ett gäng och tränade agility ihop och här fick jag verligen svar på att Sam har kommit över en viss del utav sitt känsloläge i närhetsrelaerad träning. Jag skulle träna en kort sekvens där han skulle hoppa 2 hinder och sen ta en tunnel, jag har jobbat mycket på att han ska "gå igång" när jag håller honom i nackskinnet (att han ska öka i intensitet och koppla ihop de med full fart & belöning, jag tog honom aldrig i nackskinnet för att fya utan jag har bara jobbat på att han ska gå igång på det och har tränat så att han får belöning medans jag håller honom i nackskinnet - positiv träning och inget krav. Sålänge han står där och vill så får han belöning samtidigt som jag håller honom i nackskinnet). Denna träning har funkat superbra! Visst kan han även idag hoppa undan om jag försöker fånga honom när jag ska starta en övning men då lägger jag ingen energi på det utan släpper iväg honom så han får hoppa - det har gjort att jag kan ta i honom och att han kan påverka sin situation!
Nu till det som hände: Jag skulle börja övningen och ville få upp honom lite i intensitet och valde att ta honom i nackskinnet - i vanliga fall har man hunden riktad emot de hindret man ska ta men denna gång var han vänd emot mig och jag tar i nackskinnet, det resulterade i att Sam skrek till (jag släppte ju givetvis och jag höll inte hårt)för ett halvår sedan hade han inte jobbat vidare - han hade gått iväg och börjat med något annat och inte velat jobba med mig överhuvudtaget men till min förvåning startade han direkt och genomförde övningen med mycket bra engagemang! Min lilla plutt hade inte lagt på sig något utav den tidigare händelsen utan kunde jobba på superbra hela träningspasset! Jag blev så glad :) Han litar på mig och han vet att jag inte kommer att ställa för höga krav och förvänta mig mer än vad han klarar av - min Sam börjar lita på mig, min Sam kommer att bli precis så bra som jag låter honom bli! När man tränar hund måste man kunna se på sig själv med objektiva ögon, man måste kunna inse att man ibland misslyckas, att man ibland kommer att göra fel men att det inte gör något! Om man kan inse när man gör fel och istället jobba på ett annat sätt och om man tränar på ett visst sätt men inte får några genombrott så måste man rannsaka sig själv - vad är det som inte funkar? Har det med träningsmetoderna att göra? Hur mycket spelar min närvoro och träningsmetod in? Vad har jag för hund och vad är det som händer när vi inte kommer framåt i träningen? Väldigt ofta skyller vi på hunden när det igentligen är oss sjäva vi borde skylla på!


Kanske är det för er som det var med oss: att träningsmetoden inte funkade, att jag var stressad och hade för mycket krav på mig som utlöste irritation och besvikelse? Om ni befinner er i samma situation - stanna upp, rannsaka er själva - vad är det som gör att ni inte kommer framåt i er träning?


NU ÄR VI ETT VI ISTÄLLET FÖR ETT JAG!
Vi har fått blodad tand och kommer i framtiden att fortsätta att jobba ihop och ha roligt när vi utsätts för utmaningar!