När bägaren rinner över!

Jag är inte människan som lätt blir förbannad, små irriterad kan jag vara från och till men det tar lång tid innan bägaren rinner över - idag var det dax! Jag jobbar som instruktör och håller en hel del kurser i inriktningar jag brinner för och som jag vet att jag har god kunskap inom tex: hundmöten, sök, valp/vardagslydnad, fysträning & blodspår som berikning. Jag jobbar en hel del med mina hundar både i vardagen och i form utav träningsgrupper. Jag har 2 hundar en jack russell och en amstaffblandning, båda hundarna har olika personlighet och lämpar sig bäst för olika saker beroende på beteenden, känslighet och påverkan. Sam kör jag sök med eftersom han är frisk i kroppen och jobbar på superbra, Sauron älskar sök men får problem med sin tass/bog vid för tvära svängar och skiftande tempon, därför kör jag blodspår med honom istället, vilket han älskar & är jättebra på.

När jag har kurser tar jag med mig båda mina hundar och har dem som visningsobjekt när jag har genomgång utav hur övningarna ska genomföras - detta funkar superbra, de genomför övningarn utan problem och de är balanserade både i passivitet och aktivitet. Jag har haft stora hundmötesproblem med min amstaff som jag har jobbat med varje dag, varje promenad i 3 års tid så jag vet vad jag pratar om när jag diskuterar hundmöten. Sauron funkar utmärkt ihop med promenerande hundar, lugna hundar och hundar som inte blänger, då kan han vara lugn och behöver inte ha kontroll på situationen, han vill då hälsa, umgås och gärna leka om den andra hunden är stressfri och vänlig. Med stressade hundar eller hundar som hetsar upp sig kan han reagera på - detta vet jag. Därför vill jag inte släppa fram hundar som inte är lugna till honom eller hundar som vill för mycket på en gång, det klarar han inte utan då blir han orolig och reagerar. Sauron i övrigt är en lugn hund som inte är speciellt lättstressad, han är behaglig att jobba med och är lyhörd, jag är nöjd över hur långt vi har kommit ihop!

På kurserna är han en utomordentligt duktig uppvisningshund och han vill inte gå tillbaka till bilen när det är Sams tur att komma ut och visa upp sig! Sam är en hund som är lätt att ha med överallt och som har fått alla bra egenskaper som jag vill ha hos en hund: lätt att ta med överallt, han är inte miljökänslig, han klarar av de flesta hundar utan problem och han är arbetsvillig. Dock kan han bli intensiv i träningssituationer där han har hög motivation för sin belöning. Att sticka under stolen med mina hundars olika problemområden vore för mig inte aktuellt, vem tjänar på det? Jag vet att min amstaffblandning gärna jagar katter och igelkottar - därför har jag honom inte lös där det kan finnas och jag har alltid kontroll på honom där jag vet att det förekommer katter el. igelkottar.

Sam har lätt för att stressa upp inför olika aktiviteter och det måste jag jobba mycket med innan han får starta en aktivitet. Sauron har fortfarande problem vid hundmöten och jag vill inte att han ska behöva sättas i en sådan situation där han behöver lösa situationen själv, det klarar han inte. Alla dessa problem jobbas det med varje dag och jag är inte rädd för att erkänna detta, ändå får jag höra att jag tror att min hund är perfekt...hahaha, det var det roligaste jag har hört, när har jag någonsin uttryckt att mina hundar är bäst? Jo, det har jag kanske gjort när jag har haft en superbra träningsdag med dem och då förtjänar vi det faktiskt - då är vi bäst, bäst ihop - som ett team! Jag om någon har lätt för att förklara för folk vad jag har för problem och varför det är som det är och vad jag gör för att lösa det! Så idag fick jag nog - varför ska vi hundmänniskor alltid gå i försvarställning så fort det händer ngt? Varför kan man inte själv se sin hunds potential i olika situationer och varför måste man skylla ifrån sig om det händer något? Ibland tror jag att man har någon sorts förskönande glasögon på sig när man tittar på sin hund! Jag lovar att mina hundar inte alltid är dem bästa, de kan sätta igång andra hundar, de kan göra utfall mot andra hundar och har jag dessutom en jaktinstinkt som heter duga så ja, då kan de jaga fast de inte får! Allt detta försöker man ju givetvis förhindra!

Men snälla, det är lätt att ge sig på andra innan man har tittat med verklighetens glasögon på sig själv och sin hund....jag lovar att varken din eller min hund är en skänk från ovan, alla har vi våra små saker att jobba med och att skylla på andra är inget man tjänar på! Sen finns det bergis förklaringar till varför och om men det tar man ju från gång till gång.

Att man som hundägare inte tar reda på vad hundar menar och säger och sen öser ur sig saker om hunden i fråga är för mig okunskap, man måste utgå ifrån varje individ i varje olik situation innan man kan döma en hund efter en händelse. Taggarna utåt är ingen bra strategi för att växa i sitt hundkunnande - som sagt det tjänar ingen på! Om man bara tar sig tid att titta både på sin egna och den andra hunden kan man skaffa sig massor med information om vad som kommer att hända härnäst...kolla på hundens kroppspråk, vad visar hunden? Hundarna har ju ett oljudligt språk som vi människor inte alltid uppfattar, det är inte förrens hundarna låter som vi reagerar på att det händer något..och då är det oftast för sent att träna då får man helt enkelt ingripa. Dock tycker jag inte man kan skylla allt på hunden, jag har ju ett ansvar att lära mig se när min hund ska reagera, det behöver vi alla bli bra på om vi har en hund som utåtagerar i olika situationer. Men att klandra en hund som sätts i en situation som den försöker komma ur på ett oljudligt sätt, tex: gå ifrån en hälsande hund, vända bort blicken, stelna till..osv men som vi inte uppmärksmmar och pressar hunden - ja, då kommer hunden att reagera eftersom det inte är någon som lyssnar på signalerna den sänder ut...sorry, då tycker inte jag att man kan klandra hunden. Nog om detta nu - ibland blir man bara så trött.....