Har de senaste dagarna insett att livet har så mycket att ge. Jag har tänkt mycket på mina hundar och vart vi står i våra relationer till varandra och sakta men säkert måste jag också inse att vi faktiskt blir äldre, både jag och mina hundar. Jag har faktiskt riktig panik över den dagen jag inte har dem kvar...dumt att hetsa upp sig redan nu men det är något jag verkligen inte kan hantera. Jag vill ju såklart att de ska leva så länge som möjligt men inser ju också att de troligtvis inte kommer att leva lika länge som mig!
Mitt liv är ganska bra: jag får syssla med det jag älskar mest nämligen att hålla kurser, utbilda hundägare och utbilda mig själv & mina hundar! Jag har nyligen träffat många nya människor som jag tycker mycket om och som lyft mig till nya insikter vad gäller både livet och min träning med hundarna...tack till er!
För någon vecka sen hade vi som vanligt sökträning jag, Madde, Marlene & Emmeli...det spöregnade ute men alla gjorde ändå sitt allra bästa, både hundar & figgar. När vi sen skulle åka hem berättade Emmeli att hon skulle hålla i en agilitykurs i Motala där man tränar en heldel med shaping och belöningar. Jag har ju tränat mycket agility innan och var faktiskt inte helt jättesugen på idén att vara med på en ny kurs..men när jag tänkt igenom det hela och fått klart för mig vad kursen gick ut på så bestämde jag mig för att gå det. Sen var det ju perfekt att även Marlene skulle gå den, då kan jag umgås lite mer med en ny hundvän som jag tycker mycket om!
Emmeli, instruktören på kursen gav också ett enormt intryck på mig och jag kände stort förtroende för hennes sätt att träna och hennes omtanke kring "problem" man själv tycker att man har.
När det sen började närma sig kursstart kom jag på mig själv med att tänka på vad jag ville med kursen, förut har jag alltid velat tävla och lagt stora krav på mig själv i träningssituationer. Jag vill gärna att allt ska vara perfekt och blir väldigt ofta besviken på mig själv när jag inte lyckas. I agility ligger ju dessutom all handling på föraren och i högt tempo är det lätt att sjabbla...något som inte stärker min tävlingslust direkt plus att Sam reagerar negativt på min besvikelse. Så fort jag tänker på att tävla så blir jag nervig och stressad (kanske borde gå en tävlingspsykologi kurs!). Det var så skönt att inse att jag inte alls hade några som helst krav på mig själv inför denna kurs. Mycket beror nog på Emmeli´s stöttande ord och på puschningar innan starten.
Jag hade bestämt mig! Denna kurs skulle jag tillägna min 7 åriga jack russell Sam! Vi skulle satsa allt på att bara ha så j**vla kul ihop! Vi ska leka, vi ska bara vara helt galna ihop, han ska få vara så bäst som bara lille Sam kan vara. Han blir äldre och det är alltid så mycket prestige och krav annars men denna gång skippar vi allt och har bara så roligt som det går för det är HAN VERKLIGEN VÄRD min alldeles egna lilla sampe plutt!!
Förutom min familj så finns det några människor i mitt liv just nu som verkligen bryr sig, engagerar sig och som betyder mycket för mig. Jag är allt för dålig på att verkligen berätta det för dem men nu är det dax! Tack Madde för att du alltid ställer upp på mig, även när jag är som världens suraste äppelkart....utan dig hade jag inte haft det lika bra som nu.
Marlene jag vill bara berätta att du betyder mycket för mig. Du är engagerad i andra och du vill alltid puscha i olika situationer. Att jag har träffat dig har betytt mycket för mig & mina hundar <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar